Så har jag då äntligen träffat lilla underbara Anton.Där sitter man med sitt första lilla barnbarn i famnen,och kan ändå inte fatta att det är sant.Tänk att man blir så rörd att det gör nästan fysiskt ont.Skärpte till mej under besöket,men på vägen hem rann tårarna i strida strömmar.Har ju hört att det här med barnbarn är något väldigt speciellt,men att det var så här JÄTTESTORT:)Och sen var det ju också det här med att min Linda är mamma,det var ju inte så länge sen hon föddes känns det som.Konstigt vad åren går,jag känner mej ju inte så mycket äldre:)Hur som helst nu finns den världens raraste lilla familj,är väl bara att försöka fatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar